Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledare

Hoppfullt - trots allt

Kan vi börja skönja slutet på den ekonomiska nedgången i världshandeln i något så när överskådlig tid? Eller befinner vi oss på en vådlig resa mot okänt mål?

Publicerad: 28 april 2009, 04:27

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Senaste numret av brittiska tidningen Economist, 25 april – 1 maj, skissar på ett scenario som innebär att vi gör klokt i att ställa in oss på stora förändringar för både etablerade industriländer i väst som för utvecklingsländerna som för oss var och en som privatpersoner, anställda, företagare, offentliganställda och konsumenter.

När tidningen grundades 1848 var det med det uttalade målet att vara en stark röst i världen för frihandel. Detta i en turbulent tid av stark social oro, revolutioner, krig och mycket stark och mäktigt motstånd mot världshandel. När kungsvägen inom politiken var att skydda inhemsk industri och bönder med skyhöga skyddstullar, drev Economist på som en röst för motsatsen – att bästa skyddet är en ökad världshandel. Så har det fortsatt i mer än 150 år.

Under denna tid har tidningen – utan att någonsin behöva förändra sin redaktionella profil – gått från att vara en ropande röst i öknen till att bli en röst i en bred majoritet i västvärlden. Visserligen mer initierad än de flesta. Men ändå.

Det långa tidsförloppet som Economist har perspektiv över är intressant i sig. Världens ekonomi har hunnit med åtskilliga kriser. Som varje gång tagit sig olika uttryck. Där ligger också en hel del av problemen med den nuvarande krisen – det går inte att enbart med kunskaperna om vad som var rätt och vad som var fel i hanteringen av 30-talsdepressionen komma till rätta med dagens problem.

Om dagens finanskris - som har sitt ursprung i den amerikanska låne- och husbubblan - via Baltikum kryper allt närmare inpå vanliga svenska hushåll och bostadsköpare därför att så många svenska banker satsade grovt fel, så är det plötsligt ett problem på makronivå som ingen enskild aktör klarar på egen hand.

Det är här Economist börjar driva sin tes under rubriken ”A glimmer of hope”. Målet är att påverka världens politiska beslutsfattare att ta sitt huvudansvar.

Nyckeln till en återhämtning efter de senaste månadernas historiska ras i världshandeln är att förlösa människors naturliga behov av konsumtion av varor och tjänster igen. Lyckas man inte med den uppgiften står vi inför en finansiell och social katastrof.

Dagsläget är det att stora delar av det finansiella systemet har räddat efter kraftfulla inflöden av statliga miljarder med USA och Storbritannien i spetsen. Inom några få år kommer de nuvarande ekonomiska åtaganden från de ledande industriländerna att ha ökat enskilda länders statsskulder till över hundra procent av samma länders BNP.

Trots dessa massiva inflöden är ännu inget avgjort när det gäller vilken väg världsekonomin kommer att ta, menar tidningen på ledarplats. Allt står och väger.

I denna svåra tid är det några länders ekonomiska huvudstrategier som tidningen tror mer på än andra. USA har tagit sig an uppgiften med en aktivism som visar att man börjar förstå krisens oerhörda risker, menar man. Huspriserna har sedan krisens inledning 2007 rasat i snitt 30 procent och har genom statens räddningsinsatser av bankerna börjat stabilisera sig – i avvaktan på ytterligare politiska signaler.

Detsamma gäller världens näst största ekonomi, Japan, där den permanenta ekonomiska krisen medfört att statsskulden redan idag ligger på 200 procent av BNP. När Japan på 1990-talet tycktes på väg att ta sig ur sin krisande bubbelekonomi, gjorde den japanska regeringen misstaget att börja höja skatterna vilket snabbt bröt en påbörjad uppgång i tillväxten och fick hushållen att dra åt sin konsumtion. Japan kastades av detta in i en ny omgång kriser.

Ljuset kommer istället från det stora grannlandet Kina, där regeringen nu växlar över den kollapsade exportmarknaden till massiva stimulanser av den inhemska efterfrågan i form av infrastruktur och husbyggnad. Det gör att Kina räknar med att BNP ska öka med 6,5 procent 2009.

Economist ställer två onda mot varandra och konstaterar hur vågskålarna slår.
”Förlängd ekonomisk svaghet gör betydligt större skada på de offentliga finanserna än en tillfällig fiskal aktivism”, understryker tidningen och varnar för vad skattehöjningar riskerar att åstadkomma när det gäller hushållens förmåga till framtidstro och vilja till att investera i nya bostäder.
Att i denna den djupaste av efterkrigskriser signalera skattehöjningar för svenska hushåll är därför helt missriktat och på samma låga intellektuella nivå som när jordbrukslobbyn i Sverige för hundra år sedan slogs för höjda skyddstullar för att stoppa import av spannmål.

Istället: Nu behövs kraftfulla politiska signaler hur hushållens ekonomi långsiktigt kan utvecklas till det bättre. Så att bankerna törs låna ut igen och hushållen på nytt vågar göra sina livs viktigaste investeringar och bostadsbyggandet kan normaliseras. Detta är samtidigt vägen till långsiktigt
sunda statsfinanser.

Staffan Åkerlund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.