"Klart som vatten att kommuner får problem"

En sida av den accelererande bostadsproduktionen som det knappast talas om ännu är det som de flesta av oss tar för självklart. När vi vrider på en vattenkran förväntar vi oss att det glas eller den kastrull vi sätter under strålen innehålla en god och hälsosam dryck och bidrar till vår kökskonst.

Vattnet är också ett transportsystem som binder samman våra hem med naturen då allt vi tvättar, diskar, duschar eller spolar förr eller senare återvänder till naturen för ett nytt varv.

Gör oss fartblinda

I dag är styckekostnaden för det just påfyllda vattenglaset knappt ens möjligt att beräkna eftersom ören är vår minsta penningenhet. Den vattenräkning vi får från det kommunala Va-bolaget baseras av praktiska skäl på vår förbrukning av kubikmeter.

Det gör oss lätt fartblinda. Det är först när vi bor eller vistas på vattenbristens Gotland, Öland eller delar av Småland som vi reflekterar över vattnet som en tillgång. Eller om vi bor på landsbygden med godkänt vatten och avlopp efter en privat investering på ett par hundra tusen kronor.

Förnyelsetakten borde vara högre

Snart kan detta komma att ändras. Kommunernas intresseförening för Va-frågor, Svenskt Vatten, kom i somras med en kommentar till 2016 års taxestatistik. Högre Va-taxor väntar runt hörnet.

Och det är ett problem att en majoritet av landets kommuner inte planerar för hur de behöver förnya sina Va-system.

”Det finns ett tydligt samband mellan förnyelseplanering och förnyelsetakten”, skriver Svenskt Vatten. Med planeringen följer nämligen en åtgärdslista. Och den kommer att kosta pengar för kommunerna, menar Svenskt Vatten.

Sett till hela riket är förnyelsetakten 0,4 procent årligen, en siffra som borde vara åtminstone 50 procent högre. På kommunal nivå är variationerna dock mycket stora och kan beräknas till mångmiljardbelopp, vilket kommer att bli svårt för åtskilliga kommuner.

Kommunalråd skrev till bostadsministern

I somras skrev 23 oroade kommunalråd om situationen till bostadsminister Peter Eriksson.

Historiskt sett har kommunerna byggt upp sina Va-nät med stöd av statliga bidrag. Sedan har dessa anläggningstillgångar i många fall skrivits av snabbare än de förnyats, vilket innebär att dagens abonnenter inte betalar det egentliga självkostnadspriset. I de flesta kommuner betalar man inte för nödvändig förnyelse, vilket rimligen bör tas med i ett realistiskt självkostnadspris.

När bomben briserar

Att kommunerna har ett naturligt monopol på Va-tjänster bidrar till att skjuta problemet på framtiden – som dock mycket snart står för dörren i takt med att nybyggda bostäder ska ha sin andel av Va-näten.

Men den verkliga bomben i kommunala budgetar briserar när kommunerna behöver detaljplanera i sina landsbygdsområden, kanske miltals från tätorterna. Där gör vattentjänstlagen i kombination med Va-bolagens monopol att kommunerna tvingas till utbyggnad till platser som i dag kan ha godkända Va-samfälligheter eller enskilda Va-system i enlighet med Miljöbalkens krav.

Staffan Åkerlund