Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag07.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Kris i går och utmaning i dag

Vägen ur 90-talskrisen är väl känd av de flesta. Flytande krona, självständig riksbank – och inte minst – ordning på lönebildningen.

Publicerad: 9 Januari 2013, 14:19


Efter decennier av löneinflation var IF Metall hjärtligt trött på en svensk lönebildningsmodell som aldrig tycktes leverera reallöneökningar till medlemmarna oavsett vad avtalsrörelserna resulterade i. Inflationen knep ju ändå det mesta och det som inte försvann där gick till skattmasen.

Det var i stort sett scenariet före Industriavtalet. Mer eller mindre motvilligt fogade sig också de största medlemsorganisationerna inom LO, Kommunal och Handels, med flera, bakom tanken att det är exportföretagen som ska sätta märket i varje avtalsrörelse. Lyckas inte den svenska exporten är också de inhemska branscherna förlorare. Liksom samhällsjobben inom exempelvis vård, skola och omsorg.

Första avtalsrörelsen som följde principerna bakom Industriavtalet kom 1997 och satt hårt inne. Det mönstret har fortsatt i alla senare avtalsrörelser. Det är många parter som drar åt olika håll både på den fackliga sidan och arbetsgivarsidan. Senast var det arbetsgivarna inom Teknikföretagen som lämnade modellen. Tidigare har bägge sidor inom handelns område gjort detsamma.

Inom bygg har bilden varit splittrad. Byggnads och Elektrikerna känner sig knappast bundna, men påverkas ändå via samordningen inom LO.

Trots allt gnissel har modellen i stort sett hittills fungerat. Ansvarsfulla löneökningar i paritet med högre produktivitet har för de allra flesta år efter år givit ökande reallöner och tillväxt i ekonomin i stort.

Men nu håller allt detta på att vändas upp och ned. Även de nivåer för löneökningar som bedömdes som ansvarsfulla under 2011 och 2012 har slagit hårt mot arbetsmarknaden och antalet jobb.

Orsaken är den internationella finanskrisen och de återverkningar den får även för länder med statsfinanserna i god ordning som den svenska.

Så här ser sambanden ut: Fram till 2007 låg löneökningarna i fas med den ökande produktiviteten. Därefter har löneökningarna stadigt legat omkring tio procent över produktiviteten, vilket även på kort sikt kan vara  förödande för den känsliga exporten.

Löneökningarna i Sverige är dubbelt så höga som i Tyskland och även jämfört med de länder som inte är så hårt drabbade av skuldkrisen.

I Sverige har kraven på framtida löneökningar hittills i stället trappats upp med krav på kompensation för tidigare visad återhållsamhet.

Frågan är nu om krismedvetenheten kan öka hos arbetsmarknadens parter i tillräckligt hög grad för att bryta detta. Den senaste varselvågen kan medföra att 750 000 jobb försvinner, enligt Dagens Nyheter i tisdags.

”Nu varnar experter för att fler varsel än tidigare verkställs. Orsaken är att de kommer så nära inpå inpå den förra finanskrisen och att eurokrisen fortsätter att slå mot näringslivet”, skriver tidningen.

Före den globala finanskrisen kunde för höga löneökningar neutraliseras så att de fick kronan att falla i värde, en ”devalvering”.  

Men nu har alla dessa ”normala” samband ställts på huvudet. Vi har ingen inflation. Den välskötta svenska ekonomin gör svenska värdepapper som statsobligationer till en trygg hamn för penningplacerare runt om i världen. Kronan blir därmed allt starkare vilket förstärker exportindustrins svårigheter.

Ska vi få stopp på varselvågen krävs det exceptionella insatser av alla parter i den stundande lönerörelsen. Vi skulle behöva uppfinna ett helt nytt industriavtal. Jag tror vi klarar det. Igen.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.