Lavalmålet 2009 - jag hoppas jag får fel!

Det lettiska byggföretaget Laval un Partnerii begärde att Byggnads och Elekrikerförbundet ska betala 2,8 miljoner kronor för den skada som förbunden orsakat företaget med sina stridsåtgärder i samband med byggandet av en skola i Vaxholm.

EG-domstolen har tidigare kommit fram till att stridsåtgärderna var otillåtna. Facken fick inte, enligt EG-domstolen, tvinga på Laval hela det svenska Byggnadsavtalet.

Den svenska kollektivavtalsmodellen gjorde det alltför svårt för företagare från andra EU-länder att i förväg bedöma vilka lönekostnader de kan få under verksamhet på plats i Sverige och gjorde det därmed i praktiken svårare för dem att delta i upphandlingar på den svenska marknaden.

Byggnadsavtalet ansågs också av EG-domstolen som särskilt svårtolkat för utländska EU-företagare. Denna omständighet lades i det aktuella fallet facken till last.

Det är också bakgrunden till regeringens direktiv till den Strååthska utredningen liksom till den lagändring som föreslås ska komma att gälla i april 2010. Det handlar om hur den svenska kollektivavtalsmodellen ska anpassas så att nya Lavalmål inte uppkommer.

Den förhandling som hölls tidigare i år inför AD gick inte in i en förnyad prövning av själva sakfrågan, naturligt nog, sedan EG-domstolen väl hade avgjort hur EU:s regler ska tolkas och gjort själva avvägningen i det aktuella fallet mellan ett enskilt lands arbetsrätt och EU:s principer om konkurrens.

I stället handlade AD-förhandlingen om Lavals eventuella rätt till skadeståndet och i så fall hur stort. Som en följd av att Laval tvingades bort med en otillåten strejk drabbades bolaget dels av omedelbara kostnader utan att få möjligheter till motsvarande intäkter, dels förlorade man möjligheterna till den vinst som ett fullgjort projekt hade givit, det så kallade positiva kontraktsintresset. Bolaget uppskattade detta till 1,4 miljoner kronor.

Dessutom begärde bolaget ett allmänt skadestånd från Byggnads och Stockholmsavdelningen Byggettan på 1 miljon kronor och 350 000 kronor från Elektrikerförbundet.

Facken avvisade kraven.

Skadeståndsrätt är ett svårt ämne i sig. I det här fallet kompliceras det dessutom av att rättsläget såg annorlunda ut 2004, när stridsåtgärderna sattes in mot Laval.
Enligt svensk arbetsmarknadsrätt , ”den svenska modellen” och dåtiden lex Britannia, var stridsåtgärderna tillåtna. För Byggnads var Lavalkonflikten bara en av ett hundratal konflikter där facken vill tvinga ett företag att teckna kollektivavtal.
Skillnaden 2004 mot tidigare var att Laval var ett lettiskt bolag och att Lettland i maj 2004 hade blivit EU-medlem i likhet med Estland och Litauen.

Plötsligt var aktionen inte längre en inhemsk fråga utan en EU-fråga.

Laval hade också ett lettiskt kollektivavtal. Hur skulle det i så fall avvägas mot det svenska? Hur skulle lex Britannia - som tillät stridsåtgärder för att ett svenskt kollektivavtal skulle tränga undan ett utländskt – tolkas i ett EU-perspektiv?

För att summera:
Kan det då alls bli aktuellt med skadestånd därför att EG-domstolen uttolkar vad EU:s regler säger först flera år senare?
Om svaret på detta blir ja, finns det ytterligare hinder på vägen innan AD kan utdöma ett eventuellt skadestånd. Till exempel, hur har bolaget kunnat bevisa storleken på utebliven vinst?

Och rätten till allmänt skadestånd förutsätter att det finns ett uttryckligt lagstöd för en sådan rätt. Är medbestämmandelagens regler om allmänt skadestånd tillämpliga så här i efterhand?

AD skulle mycket väl kunna resonera kring beviskraven på utebliven vinst och anse att det inte heller finns någon grund för ett allmänt skadestånd.

Kommer AD till en sådan slutsats så kommer de flesta företag att känna sig rättslösa i den här typen av konflikter med facket.

Jag hoppas innerligt att jag får fel.

Staffan Åkerlund