LO - dags att nyktra till från politiken!

Att LO och socialdemokratiska partiet med sina gemensamma rötter har nära band till varandra är ofrånkomligt. Men i dag börjar bägge parter lida av förhållandet.
Och så länge bortåt hälften av svenska folket röstade på socialdemokraterna och fann sig i att vara kollektivanslutna medlemmar i partiet genom sina medlemskap i något av LO:s förbund, fanns det heller knappast någon styrka i protesterna mot själva maktstrukturen.

Problemen för socialdemokraterna och LO har vuxit fram i takt med att väljarna söker sig till andra partier.

LO har tappat var fjärde medlem de senaste tio åren. Under 2000-talet har 500 000 medlemmar lämnat organisationen, summerade LO-tidningen nyligen.

När LO tappar medlemmar samtidigt som SAP reduceras till ett mer normalstort parti försvinner de sista resterna av legitimitet för LO att finansiera ett utvalt parti med hjälp av sina medlemmars pengar.

I stället blir fler och fler LO-medlemmar medvetna om att de snart utgör majoritet för andra politiska partier än socialdemokraterna och att deras medlemspengar går till politisk propaganda som går stick i stäv mot deras egna övertygelser.

I SCB:s partisympatiundersökning i maj i år svarade närmare hälften av LO-väljarna att de inte skulle rösta på socialdemokraterna.

Det omfattande medlemsraset för LO-förbunden har de senaste åren tvingat fram en smärtsam anpassning med stora personalnedskärningar för LO. Både centralt och runt om i Sverige.

Men utvecklingen är inte ett allmänfackligt problem. De opolitiska fackliga organisationerna med medlemsnytta som huvudsakligt och oftast enda mål, växer starkt. Både akademikerfacket Saco och tjänstemännen inom TCO växer.

LO:s främsta problem idag är att den socialdemokratiskt dominerade staten under ett antal år på 1970- och 80-talen gav de kollektivavtalsslutande facken en stark särställning i det svenska samhällsbygget som fungerar allt sämre med ett försvagat LO och i takt med att SAP blir allt mindre.

På 1950- och 60-talen vägde demokratiska invändningar mot systemet där parti-stat-fack styrde i korporativistisk anda lätt.

Med SAP som ett snabbt krympande oppositionsparti befinner sig LO sedan fyra år avskuret från sin gamla makt.

Det förklarar också en hel del av den desperation som skymtat fram i media de senaste veckorna med inslag som Byggnads kampanj i Uppsala där unga medlemmar ringdes in för att efter korvgrillning och spiktävlingar avtåga med fackets ombudsmän till förhandsröstning i stadsbiblioteket. Grupptrycket var både avsiktligt och påtagligt och kanske till och med olagligt.

Övriga fack – framför allt tjänstemannafacken med akademikerna i spetsen – påverkas knappast av en sådan utveckling. De har helt enkelt en robustare affärsidé - att ge mesta möjliga nytta för sina medlemmar, enskilt såväl som i grupp.

Om LO stod på topp för 40 år sedan och drev ett motsträvigt parti framför sig i marschen mot ekonomisk demokrati och socialism via Meidners löntagarfondsförslag har man nu nått ett historiskt lågvattenmärke när det gäller avgörande samhällsinflytande via politiken.

Om LO klarar av att nyktra till i denna nya värld – med en tydlig kursändring i hur man bäst företräder medlemmar med de mest skilda politiska preferenser – kan man nog bryta det medlemsras som inte bottnar i att allt färre numera är arbetare och allt fler är tjänstemän.

Staffan Åkerlund