Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag18.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

När arbetsgivarna säger nej

På flera håll i landet, Malmö, Linköping, Norrköping bland annat, har Byggnads ombudsmän svårt att känna igen sig. De möter, ibland för första gången, en enhetlig linje från arbetsgivaremotparterna när det gäller vilka lönekrav de kan godta.

Publicerad: 26 April 2011, 12:51

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


De möter en arbetsgivarpart som säger nej till löneökningar på sju åtta procent när arbetsmarknaden i övigt har legat på 1-2 procent eller möjligtvis strax däröver för 2011-12.

Resultat? Projekt utan lokala avtal och fackliga medlemmar som arbetar för upp till 4 000 kronor mindre i månaden än de berörda företagen var beredda att betala dem. Det handlar inte det gamla byggnadsavtalets stupstock som var avsevärt mycket lägre. Men missnöjet breder ut sig.

Med det nya byggavtalet får byggnadsarbetare drygt 27 000 kronor i månaden – motsvarande 88 procent av fjolårets förtjänstnivå – om de lokala parterna inte kan enas.

Det markerar ett stort frågetecken på byggarbetsmarknaden. Vad väger tyngst – traditionella partsförhållanden på projektarbetsplatserna eller de nya förhållningssätt som det nya byggavtalet signalerade?

För arbetsmarknaden i stort har låga nominella påslag givit reallöneökningar och samtidigt stärkt svenska företags konkurrenskraft i många år. Undantaget var i det längsta byggsektorn som sällan kände av dessa restriktioner tidigare.

En lönebildning i balans med omvärlden har på detta sätt gynnat den svenska ekonomin i snart 15 år men har ofta kantats av avtalsmässiga svårigheter. Principen att exportföretagens löneökningar anger nivån på årets löneökningar har varit omstridd i ett rättviseperspektiv även om många ändå ser fördelarna med löneökningar som inte skapar inflation. Men varför ska sjuksköterskor stå tillbaka? Varför lärare? Eller handelns anställda?

På många sätt är det ändå märkligt att lönebildningen fungerat så bra som den har gjort sedan slutet av 1990-talet. Med en självständig riksbank som sträng övervakare av inflationsmålet och med räntevapnet som rättesnöre.

I det stora lönepusslet kunde länge Byggnads agera tämligen fritt i kraft av de maktmedel förbundet förfogade över genom tätt återkommande ackordförhandlingar, pressade tidsscheman för byggprojekten och skadstånd för företagen vid förseningar som riskerade att utplåna redan låga marginaler.

I november i fjol trädde nya byggavtalet i kraft. Och med det håller relationerna mellan de gamla kombattanterna Byggnads och BI sedan ett halvår på att bli mer likartade de mer konstruktiva fackliga relationerna inom andra delar av näringslivet. Där har det oftast varit en självklarhet att det är ett fackligt intresse att företagen där fackets medlemmar finns är vassa på världsmarknaden.

Även om internationaliseringen av byggsektorn ser annorlunda ut än den varuexporterande verkstadsindustrins, är förhållandena efter EU-domstolen, Europadomstolen, Laval- och granskningsarvodesmålen, alltmer likartade. Utvecklingen inom byggandet av infrastruktur är ett tydligt bevis på detta.

En svag och splittrad arbetsgivarpart var förutsättningen för Byggnads styrkeposition före Laval- och virkesmätarmålen. Bättre balans mellan parterna är nu en förutsättning för konkurrenskraftiga byggföretag i en öppen ekonomi.

Ingrid Gallagher - ingrid@byggindustrin.com

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.