Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag08.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Ny sida

Vid en tidpunkt när var tredje gymnasist lämnar skolan utan godkända betyg finns det mycket goda skäl att ta sig en ordentlig funderare. Någonstans brister det. Är kraven för höga från skolan eller ambitionerna för låga från elevernas sida?

Publicerad: 5 September 2008, 12:29


Eller är det så enkelt som att skolan inte har klarat av att matcha in människor på de banor där de har störst chans att utbilda sig för livet, att hitta jobb och verksamheter där de får chansen att förverkliga sina talanger?

Själv tror jag mycket på det sista.

I skolans värld har dock förmågan att matcha sina elever mot en fullt realistisk arbetsmarknad varit ett oprövat kort. Istället har alla skolreformer – från tidigt 60-tal och framåt – syftat till andra saker.

Skolan skulle erbjuda alla samma chanser.  Det hade ju knappast någon en invändning emot. Men så måningom tolkades detta som att alla måste gå i gymnasiet och att alla gymnasielinjer skulle ge behörighet till högskolestudier. En vacker tanke. I teorin.

Alliansregeringens satsning på yrkesutbildningar och vilja att höja dessas status är därför en mycket välkommen signal.

Om inte terrängen och kartan stämmer överens så är det knappast kartan som har rätt. Nu ritar regeringen om kartan. Och det är på tiden.

Förhoppningsvis kan satsningarna på yrkesutbildningarna också fånga upp dem som på grund av den felaktiga kartan har vandrat vilse vid sidan av arbetsmarknaden.

Med budgetpropositionen för 2009 signalerar regeringen att den vill uppvärdera svensk yrkesutbildning. Det är ett mycket välkommet besked. Det står också för utbildningsminister Jan Björklunds positiva visioner för den svenska skolan.

Den behövs lyftas fram som en motbild när Björklunds andra sida – de negativa överdrifterna om skolan - dominerar debatten så totalt.

P1:s program ”Kris i skolan” och genomgång häromveckan av Jan Björklunds egna tal och debattartiklar visade på att han kategoriskt överdrivit svenska elevers svaga prestationer. Radioprogrammet har blivit mycket uppmärksammat och har effektivt devalverat Björklunds trovärdighet som skolpolitiker.

Svenska elevers förmåga i matte eller bristande disciplin i klassrummen var inte i botten av världsstatistiken. Sverige var i själva verket genomgående medelmåttiga. Det räckte inte för Björklund som valde att svartmåla, visade P1 i sin granskning av en rad typiska Björklundargument. Och Björklund hyllningar av Finländska disciplin- och pluggskolan var inte heller särskilt befogad, det vara bara gradskillnader mellan svenska och finska elevers medelmåttighet.

Problemet förvärrades när Jan Björklund efter en veckas betänketid - där han fick jämföra de olika internationella undersökningarna och jämföra med sina egna påståenden - inte kunde förmå sig att erkänna ens de grövre överdrifterna. Han misslyckades i sin starkaste gren – tydlighet. När han själv pressades på lättkontrollerade fakta lät det i lyssnarens öron som att han försökte ändra på verkligheten.

Problemet med denna typ av avslöjanden som P1 lyckades klä av Björklund med  – hur riktiga de än är i sak –  är att de riskerar att dölja det större problemet. Och där har ju Björklund rätt.


Nu aviserades regeringens länge förberedda budgetproposition om yrkesutbildning som ett svar på ett verkligt behov i samhället. Jan Björklund har länge slagits för att få gehör för dessa tankar.

Låt oss bara hoppas att hans dåliga retoriska knep inte överskuggar hans goda pedagogiska förmåga när det gäller behoven att uppvärdera och satsa på ordentliga yrkesutbildningar.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.