Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag03.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Realistisk utopi

Världens oljeberoende fortsätter att dominera energisystemen.

Publicerad: 10 Augusti 2010, 13:45


För Norge har det varit extremt lyckosamt. Oljan kom sent in i samhällsekonomin och har i allt väsentligt varit en riktig vinstlott för ett land som redan hade det mesta på plats: demokratiska traditioner, en välfärdsstat, ett mångfasetterat näringsliv (även om industrisektorn är mindre utvecklad än den svenska) och väletablerade politiska relationer med omvärlden i allmänhet och Västeuropa i synnerhet.

Medan nyupptäckta oljerikedomar har blivit en politisk och ofta också ekonomisk förbannelse för majoriteten av alla oljeproducerande länder, har Norge sedan 1970-talet utvecklats till den tredje största oljeexportören samtidigt som man - i fullt politiskt samförstånd - hela tiden haft blicken på en framtid efter oljeboomen.

Som ett resultat av denna strategi har Norge fonderat en stor andel av vinstpengarna för framtida bruk. Den samlade förmögenheten skulle i dag kunna betala den svenska statsskulden tre gånger om och är den gemensamma egendomen för ett folk som är mindre än hälften av den svenska.

Men Norge har fått betydligt mer än pengar av oljeäventyret hittills och vill gärna fortsätta så. Till skillnad från exempelvis Ryssland, där de ensidigt stora inkomsterna från olja och gas i praktiken bromsar utvecklingen av andra grenar av näringslivet, har oljeutvinningen på stora havsdjup gett Norge spetskompetens inom marinteknologi och den gamla sjöfararnationen stora fördelar.

I samma hav där man utvinner olja och gas ska man samsas med norska näringar av äldre snitt än energisektorns. Det är det norska statsintresset att säkerhetskunnandet och säkerhetssystemen i energiproduktionen till havs inte riskerar den viktiga norska fiskeindustrin - eller för den delen - den samhällsekonomiskt så viktiga turistindustrin.

När utvinningen i de äldre produktionsområdena i Atlanten, nu senast Trollfältet, trendmässigt minskar, har intresset för det marinbiologiskt superkänsliga Lofoten och Vestervålen accelererat. Där finns oljereserver värda gigantiska belopp men också stora risker för allt marint liv om olyckan är framme.

Katastrofen i Mexikanska golfen är världens hittills största oljeutsläpp, betydligt större än det dittills största utsläppet, Exxon Valdez utanför Alaskas sydkust 24 mars 1989, då 42 000 kubikmeter råolja rann ut i havet. Endast fem procent av oljan kunde samlas in. Resten finns kvar i den arktiska miljön och förgiftar naturen eftersom oljan knappast alls bryts ner i de kalla vattnen. Ett utsläpp i Lofoten skulle få samma katastrofala följd.

Sannolikt kommer världens oljetörst förr eller senare att få Norge att exploatera området.

I nummer 22, som ute fredag 13 augusti, beskriver vi norska tankar kring detta och ett högteknologiskt, halvt utopiskt tunnelförslag som skulle kunna förena de motstridiga norska intressena i denna känsliga miljö.

På köpet skulle Norge sannlikt bli världsledande inom infrastruktur med tunnelbyggande som spets.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.