"Så feltänkt det kan bli, Byggnads!"

Två decennier med reallöneökningar varje år har gjort Sverige gott. Hushållen har blivit vinnare, näringslivet har stärkts, statens och kommunernas skatteintäkter har ökat och Sverige har amorterat ned statsskulden till historiskt låga nivåer.

Nyckeln till allt detta är Industriavtalet från 1997. Exportindustrins arbetsgivare och fackliga motparter sätter tillsammans ett märke för vilka löneökningar exportföretagen klarar av utan att möjligheterna att sälja svenska varor och tjänster ute i världen försämras.

I en frihandelsdominerad världsekonomi är det detta som knyter samman exportindustri och ekonomi med den hemmamarknadsbaserade delen av näringsliv och offentlig sektor.

Det är denna ordning som veckans rekordvarsel från Byggnads handlar om.

Förbundet har aldrig gjort någon hemlighet av att det ogillar Industriavtalet och helst vill slippa att över huvud taget behöva förhålla sig till det. På hemmamarknaden är det Byggnads som styr – om inte LO hindrar dem.

Med årets avtalsrörelse ser Byggnads chansen att kanske en gång för alla förändra spelplanen till sin egen fördel. LO har ju med sitt misslyckande att ena och samordna förbunden släppt anden ur flaskan.

Det är feltänkt.

Det kan ju knappast vara så att Byggnads undgått att se det stora mönstret som håller på att förändra byggsektorn och därmed marginalisera förbundet på sikt:

Ju större risk det innebär för en byggherre att arbeta i stora projekt med företag där många av Byggnads medlemmar är anställda, ju mer lockande är det för den beställande parten, byggherren, att se till att projektet organiseras så att riskerna för återkommande konflikter minimeras.

Där finns ett av de främsta skälen till att andelen byggnadsarbetare som jobbar med ackordlöner trendmässigt minskar. Att Byggnads på sina kongresser förklarar att andelen måste bli större biter inte på denna utveckling.

Stora byggprojekt ger mot bakgrund av sina stora kostnader för projektering, långa plantider fram till första spadtaget, materialåtgång, komplexitet  små marginaler att göra vinst på. I praktiken handlar det om några få procent sett till hela kostnadsmassan.

Att löneandelen av de totala kostnaderna regelmässigt ska äventyra byggherrens och entreprenörens möjlighet till att räkna hem en enskild affär kring ett projekt borde inte ens finnas med på kartan.

Och så ser det ut på byggarbetsplats efter byggarbetsplats. Det får både medelstora som större företag att satsa på mer samordnande uppgifter i byggprocessen och genomföra projekten tillsammans med underentreprenörer som i praktiken står för projektens bemanning.

Med sitt rekordvarsel försöker nu Byggnads att vända den utveckling de själva initierat med sina återkommande ackordtvister under löpande avtalsperioder. Utvecklingen i Östergötland, medlingens roll där för att skapa arbetsro efter åratal av strider borde vara lärorikt för alla parter.

Striderna i sig är ett arbetsmiljöproblem, ett ekonomiskt problem och är en morot för företagen att försöka hålla sig så långt från Byggnads som det går.

När Byggnads nu tar till storsläggan är det i själva verket ett desperat försök att ändra den kurs man tvingat in sina motparter på.

Problemet för Byggnads är att enbart ena parten i projektledningen är motpart enligt Byggavtalet. Den betydelsefullaste parten, beställaren, byggherren, skulle aldrig drömma om något så dumt som att avtala om något så konfliktskapande som ackordlöner i Byggnads tappning.

Staffan Åkerlund