Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag12.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Skandalmatchen

Den vanligaste klichén i avtalsrörelsen är att det är en fråga om en boxningsmatch.

Publicerad: 27 Mars 2009, 09:38


Så ser det ut innan allt har börjat. Förhandlarna berättar om sina viktigaste sakfrågor, vad som är viktigast för medlemmarna vare sig det är den fackliga utgångspunkten eller företagens. På denna nivå finns det inga problem. Bara två sidor som förefaller jämnstarka. Snart sätter de sig i konstruktiva förhandlingar, de kommer att ge och ta.

Kanske går det på tok i en eller annan fråga. Löneökningen ska bli X procent istället för Y. Eller att rasterna för bussförarna måste förlängas vid ändhållplatsen så att de både hinner äta något och gå på toaletten och kanske till och med stressa ned en stund med kvällstidningen.

Kan parterna inte enas börjar det snabbt att mullra. Det är som det ska vara. Att få organisera sig för att tillvarata sina intressen tillsammans med likasinnade – vare sig det är som fackliga medlemmar eller arbetsgivare i samma bransch – är en grundläggande rättighet i en demokrati som den svenska.

1938 kände både arbetsgivarna i SAF och facken inom LO att de måste göra något åt den stora oredan på svenska arbetsmarknaden. Många branscher och företag höll på att strejka sig fördärvade och Sverige var det mest strejkbenägna landet i den här delen av världen. Lagstiftning hängde som ett hot över företagen och facken.

Det fick både SAF och LO att börja ställa sig själva relevanta frågor och att höja blicken till ett mer övergripande plan där de representerade den gemensamma arbetsmarknaden och kunde förfoga över de regler och avtal som skulle omfatta den bara så länge som politiken lät bli att lägga sig i.
Grundidén var enkel: lagar är ofta trubbiga instrument som passar illa i många enskilda sammanhang. Där kan ett branschavtal som träffats mellan jämstarka parter fungera mycket bättre.

Det var bakgrunden till det närmast legendariska huvudavtal som skrevs under i Saltsjöbaden i slutet av 1938.

När förhandlingarna om ett nytt huvudavtal avbröts av Svenskt Näringsliv i mars, gick det påfallande obemärkt förbi för de flesta. Svensk arbetsmarknad är på många sätt ett fredligt hörn av Europa. Visst bryter det ut konflikter då och då. Men speciellt sedan 1997 har lönebildningen på stora delar av arbetsmarknaden anpassats till utmaningarna i spåren av EU-medlemskapet, av globaliseringen och en allt skarpare internationell konkurrens.

Ekonomin har förändrats och villkoren för produktionen gör numera alla företag lika sårbara. Idag gör lockoutvapnet mycket större skada för företagen själva än för facken. Samtidigt har facken kvar alla sina strejkvapen.

Exportindustrin hanterar detta genom att sätta både konkurrenskraft och löneökningar i fokus i samma grad. Det finns mycket tröga ventiler i systemet som gör att parterna i praktiken sällan utlöser strejker.

Här finns också en förklaring till IF Metalls uppgörelse med Teknikföretagen att kunna dra ner på arbetstiden – och därmed lönekostnaderna - vid behov under den akuta krisen. Parterna ser det som att man har ett gemensamt ansvar. Inte bara för konkurrenskraft och löner utan också för överlevnaden.

Byggsektorn har ännu inte nått den mognaden. Byggnads är en av de skarpaste kritikerna av industriavtalet liksom av IF Metalls agerande nu senast. Överlevnad är företagens ensak.

Man trivs utmärkt med sina odds i boxningsmatchen mot Sveriges Byggindustrier. När BI går in i ringen är bägge händerna bakbundna. Lockout är uteslutet. Men kanske kan goda argument vinna motparten?
I Byggnads hörna är händerna fria. Och i boxhandskarna ryms både egna strejker och andra facks sympati-åtgärder.

Byggnads är övertygat om att det alltid kommer att vara en hemmamatch. Utlänningar gör sig inget besvär.
1938 kände både arbetsgivarna i SAF
Det fick både SAF och LO att börja ställa sig själva relevanta frågor och att höja blicken till ett mer övergripande plan där de representerade den gemensamma arbetsmarknaden och kunde förfoga över de regler och avtal som skulle omfatta den bara så länge som politiken lät bli att lägga sig i.
Grundidén var enkel: lagar är ofta trubbiga instrument som passar illa i många enskilda sammanhang. Där kan ett branschavtal som träffats mellan jämstarka parter fungera mycket bättre.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.