Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag03.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

"Skilda förutsättningar, skilda världar"

"Nu accentueras skillnaderna mellan svensk och fransk politik", skriver Staffan Åkerlund.

Publicerad: 20 November 2014, 09:15


Mycket skiljer svensk politik från fransk, det vet alla. Nu accentueras skillnaderna mer än någonsin av de skilda ekonomiska förutsättningarna. Regeringsmaktens vänstersväng i bägge länderna är av underordnad betydelse.

Svensk ekonomi har lyckats ta sig igenom den svåraste ekonomiska världskrisen sedan 1930-talets depression med såväl flaggan som tillväxtsiffror i topp. Den franska utvecklingskurvan pekar i motsatt riktning.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

När den svenska exporten – Sveriges livsnerv  och kroppspulsåder – störtdök togs stafettpinnen över av den svenska inhemska konsumtionen som – stärkt av skattelättnader och jobbskatteavdrag  – lyfte tillväxten i ekonomin på ett unikt sätt. För Francois Hollands socialistregering vore detta drömmen, de försökte efter valet 2012 men hade för dåliga förutsättningar.

För Frankrike,  som gick in i krisen med redan sargad ekonomi under president Nicolas Sarkozys tid, har krisen fördjupats år för år och är nu – under krisens  sjätte år –värre än någonsin. Landet går med stora underskott och finansierar sig med rekordbilliga statslån.

Under krisens fjärde år hölls det presidentval och Frankrike skiftade politisk färg och president.

Francois Hollande blev efter bara ett år minst populära presidenten någonsin i femte republikens historia.

Annat var det presidentvalåret 2012. Socialistpartiet hade lovat allt åt alla. Och segernatten  våren 2012 fylldes gator och torg av Hollandes segerrusiga anhängare när det sent på kvällen stod klart att Nicolas Sarkozy besegrats.

Nu skulle marginalskatterna upp till 75 procent. Beskattningen av de rika skulle finansiera den efterlängtade jämlikheten, den man sjöng om under franska revolutionen. Nu var det äntligen dags.

Det gick som det gick. Socialistpartiet hade inget magiskt trollspö som kunde eliminera den europeiska krisen och skattehöjningar ville aldrig ge landet de medel man behövde för alla reformer som utlovats.

För Francois Hollande gäller idag – efter flera kursändringar högerut – det dirigistiska perspektivet. Den makt femte republiken ger en president är omfattande och för Hollande är det nu hans sista halmstrå.

Så här ser hans perspektiv ut:

Det gäller att få bukt med folket som använder gatan, strejkar och visar öppet missnöje. Det gäller att desarmera, att lugna och avväpna alla konflikter, att lova jobb och tillväxt och välståndsökning trots de bistra ekonomiska motgångarna och den envisa arbetslösheten.

Den svenske journalisten och Frankrikekännaren Tomas Lindbom skriver på sin blogg tidigare i höst att ”Det kräver på kort sikt att miljöaspekterna inte får ta för stor plats. Vem vet om energin räcker om några kärnkraftverk läggs ner?”

2017 är det presidentval igen. Lindbom spår Sarkozys snara återkomst. Bara den skandalpresidenten kan ena en splittrad höger och besegra Marine Le Pen.

Två länder, två olika vägval. Bägge har i dag ett resultat. Är det ett resultat man förtjänar?

Staffan Åkerlund

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.