Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag12.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Står valet mellan svarta jobb eller kollektivavtal?

Staffan Åkerlund skriver om den unika situationen kring årets avtalsrörelse.

Publicerad: 11 Mars 2016, 09:46


Ämnen i artikeln:

avtalsrörelse

Det finns flera skäl för LO att försöka skapa ett opinionsövertag i debatten om lägre ingångslöner som metod att öppna arbetsmarknaden för den växande befolkningsgruppen migranter.

Nu stundar intensiva veckor under resten av mars med de avtalsförhandlingar som LO för första gången sedan Industriavtalet 1997 misslyckats med att samordna. När exportindustrins märke inte längre erkänns av 6F hotar en stökig tid.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Delar av byggfackens avtalskrav hämtar argument från Riksbankens efterlysning om draghjälp från lönebildningen att nå inflationsmålen. Att detta samtidigt riskerar att urholka exportföretagens ställning på världsmarknaden väger lätt när LO:s samordnande roll upphör. Nu får förbunden klara sig på egen hand och bevaka sina intressen bäst det går.

Helt ny situation

För IF Metalls del har det medfört att byggfackens avtalskrav framstår som denna avtalsrörelses största hot.

För IF Metalls och övriga intressenters del i Industriavtalet står därför hoppet till att arbetsgivarnas samordning lyckas bättre än arbetstagarnas. Det är en helt ny och paradoxal situation sett ur industrifackens synvinkel.

LO:s misslyckande innebär också att landsorganisationen inte längre förmår att skapa kompromisser mellan mansdominerade höglönegrupper inom industrin och kvinnodominerade, förbund som exempelvis Kommunal, om förändringar i relativlöner så att lågavlönade kvinnors ställning kan förbättras den vägen.

Detta bäddar också för en stökigare avtalsrörelse med tydliga vibbar från konfliktfyllda avtalsrörelser åren före 1997.

Detta vet LO

Allt detta vet LO som gör det näst bästa av situationen. Genom opinionsbildning kring lönebildningen i allmänhet ska de nu försöka rädda så mycket de kan av redan erövrade områden.

Viktigaste området, själva juvelen i samlingen, är den solidariska lönepolitiken. I praktiken är denna själva grundbulten i den svenska modellen, den ekonomiska urkraft som ständigt förnyat det svenska näringslivet.

Den innebär att branscher med oförmåga att betala de löner facken drivit igenom slås ut till förmån för tillväxtbranscher med högre lönebetalningsförmåga. Arbetskraft från företag och branscher som dukat under får därmed chansen att ta nya anställningar i företag med högre löner. Så överlevde Borås tekoindustrin och Göteborg och Malmö varvsdöden.

Om alternativet är helsvart?

För näringslivet i stort har detta medfört fördelar. Högre löner har pressat företag att ständigt förbättra sin produktivitet.

Som grupp har det stärkt svenska branschers konkurrenskraft på ett närmast Darwinistiskt sätt när bara de starkaste överlever. För facken är fördelarna lönestarka och konkurrenskraftiga arbetsgivare.

Med nya aktörer på den spelplan som lönebildning och relationerna mellan parterna utgör, är den tysta överenskommelsen bakom den solidariska lönepolitiken mellan arbetsgivare och fack starkt ifrågasatt.

Att ens föreslå sänkta ingångslöner som insteg för nyanlända migranter är ett rött skynke för LO-facken. Men om alternativet till en kollektivavtalad lösning med den inriktningen är en helsvart arbetsmarknad?

Staffan Åkerlund

Ämnen i artikeln:

avtalsrörelse

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.