Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag21.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Stockholm - Mumbai

Det är ett tillväxtproblem för samhället när det byggs för få bostäder.

Publicerad: 29 September 2009, 14:20

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Eller bättre uttryckt: att inte bygga tillräckligt med bostäder är en tillväxtbroms av samma karaktär som att under 30–40 år avstå från att bygga vägar eller järnvägar trots att trafiken ökat tiofalt.

I bägge fallen handlar det om att avstå från att bygga och att använda detta avstående som styrmedel för samhällets utveckling. Låter det krångligt?
Det är krångligt. Men det kanske klarnar om vi tittar på några grundläggande fakta.

För det första:
I dag råder det i det närmaste total politisk enighet om att ekonomisk tillväxt är någonting bra för hela samhället. Det ger företagen möjligheter och hushållen och samhället resurser att förbättra nyttiga saker som utbildning och sjukvård. Det håller till och med de gröna med om – under förutsättning att tillväxten är grön.

Kan kringleder vara gröna? Ja, om de eliminerar trafikstockningar och skapar goda logistiska lösningar för framtidens miljövänliga fordon.

För det andra:
Över hela världen flyttar folk från land och småorter till staden, där möjligheter och livsbetingelser är större och bättre. Detta sker över hela världen. I fjol beräknade FN att mer än hälften av världens befolkning numera bor i städer.

Ur miljö- och energisynpunkt är inte detta en nackdel, förutsatt att bra system konstrueras för en säker vattenhantering, transporter och boende.
Fabriker kommer alltid att finnas. Vilka skulle annars tillverka allt som människor använder? Men det stora tillväxtområdet när det gäller jobb är sedan årtionden tillbaka produktionen av tjänster. Då är det rationellt att människor bor och arbetar i tätare samhällen. Inte heller det strider mot ekologiska grundprinciper. Storstadsmänniskor förbrukar mindre energi och lämnar hälften så mycket avfall efter sig som glesbygdsbor, enligt färsk statistik.

Så kan man sammanfatta ett par pågående megatrender i världen. De berör och driver på utvecklingen i Sverige lika väl som i Asiens eller Afrikas megastäder. Störst är Tokyoregionen med 32 miljoner.
Skillnaden är dock betydande. I städer som Mumbai (Bombay) respektive Mexiko City med vardera 20 miljoner och rader av andra megastäder, vet egentligen ingen hur stor befolkningen är. Tillväxten lever sitt eget liv. Bortom all kontroll.

I Sverige har vi kontroll både på ett medvetet plan och på ett omedvetet. På den fullt medvetna nivån stiftar vi och våra folkvalda politiker lagar som styr och reglerar all byggverksamhet och bygger därmed in en mångårig trög ventil i byggprocessen i storstad. De förändringar i PBL som är på gång är relativt små och är egentligen inte avsedda att radikalt förkorta tiden för planärenden och bygglov. Ur ett medborgarperspektiv får vi också konstatera; vi vore inte svenskar om vi inte respekterade detta hinder för en snabb tillväxt. Vi har inga kåkstäder utanför Stockholm. Inga favelor, inga tjuvkopplade el- och vattenledningar. Och det är bra.

Välbyggda och välplanerade byggen, vare sig det är bostäder, järnvägar eller broar och vägar är livskvalitet.

Däremot är den svenska befolkningsstatistiken nog så besvärlig på sina egna meriter. Stockholms stad ökade i fjol med 15 000 personer. Regionen med mycket, mycket mer. Göteborg och Malmö med 7 000 respektive 6 000. Sverige som helhet växte med 73 420.

Så här har det sett ut sedan många år. I dag är vi 9, 2 miljoner invånare. 1970 var vi 8 miljoner vilket är en skaplig tillväxt.

I dag är det få som vill ha tillbaka den tiden då statens roll var att subventionera fram ökat byggande. Nackdelarna är för stora. Marknaden perverteras.

Men statsmakternas ansvar för regler, villkor och lagstiftning är en viktig pusselbit i det stora pusslet där motivet tycks vara att bromsa städernas tillväxt genom en sorts omvänd bostadspolitik. Sverige bygger minst i Norden, långt, långt mindre än efterfrågan på bostäder åt en växande befolkning. Är det Mumbais och Mexiko Citys utveckling som skrämmer våra svenska stadsplanerare att så till den milda grad knipa åt?

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.