"Svensk modell ger arbetsfred"

Grundläggande för den svenska modellen är att arbetsmarknadens parter förhandlar, emellanåt riktigt hårt och konfliktfyllt, och sedan kommer överens och låter resultatet tala för sig.

Före Industriavtalets tillkomst var denna röst ömsom hes och sprucken, andra gånger skrikig och desperat. Nästan alla lönerörelser från 1970-talet fram till första Industriavtalet 1997 var stökiga och kostsamma för såväl den enskilda löntagaren som för arbetsgivaren.

För löntagaren var dåtidens löneökning i praktiken ofta en minuspost. Höga löneökningar hängde inte med den ännu högre inflationen. Och skattesystemet med sin progressiva skala och marginaleffekter gav staten och kommunerna en procentuellt allt större del av lönekakan.

Vinnare i eländet

För företagen resulterade dåtidens lönerörelser i kostnadschocker och sämre exportchanser. Därför grep regeringen och riksbanken regelbundet in och devalverade bort det värsta. Sedan var det dags på nytt. Att låga löneökningar skulle resultera i ökade reallöner var en utopisk tanke.

Det fanns dock vinnare i eländet: Bostadsköparna såg inflationen amortera ned lånen. Och det som var kvar var till hundra procent avdragsgillt mot skatten.

Mitt i allt detta vansinniga förfuskades aldrig att arbetsfred gällde under avtalstiden. Avtalen – hur illa de än utformades sett till utfall i procent och kronor – levererade alltid.

Detta gjorde den närmaste framtiden – så länge avtalet varade – möjligt för företag och arbetsgivare att bedöma kostnader och intäkter.

Lite tillspetsat var det just arbetsfreden som gjorde det möjligt för företagen att trots allt överleva de svåra decennierna och dess huvudlösa jakt på höga lönepåslag.

Ingen sektor är skyddad

I dag ger krigen i mellanöstern ger svåra följdverkningar, människor flyr och samhällen utsätts i likhet med Sydeuropa och Turkiet för kostnadschocker. Samtidigt ökar världshandeln trendmässigt parallellt med en stigande osäkerhet kring hur världsekonomin egentligen mår.

Går det illa på en välmående kontinent, som i USA efter Lehman Brotherskonkursen, drabbas världshandeln var lärdomen efter 2007.

Ingen sektor var längre skyddad.

Byggsektorn i Sverige fick känna av att de finansiella trådarna var lika internationella som andra branschers. Detta blev tydligt 2009 när byggbolagen efter något års fördröjning drabbades hårt. Många byggstarter fick läggas på is i avvaktan på bättre tider.

I Södertälje tog Scania tillsammans med sin lokala fackliga motpart IF Metall det lika unika som ofrånkomliga beslut att dra ned arbetsveckan och därmed företagets kostnader utan uppsägningar. Och fick stöd av facket centralt.

Möjlighet att nå världsklass

Överenskommelsen tog sikte på att det skulle komma en dag efter krisen och att Scania behövde sina välutbildade anställda på plats för att återta sitt tekniska och organisatoriska försprång.

Sådana gemensamma insikter är möjliga att utveckla och fördjupa när parterna under långa perioder av arbetsfred kan stärka banden i det egna företaget och utveckla gemensamma mål. Där navigerar Scania sedan länge. Det har gett företaget möjlighet att nå världsklass.

Den verkligheten vägrar Byggnads köpa en biljett till. Tvärtom – man har till denna dag aldrig levererat en ordentlig arbetsfred i utbyte mot ett centralt avtal så som normala fack gör överallt.

Staffan Åkerlund