Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag07.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Tillbaka till de destruktiva rötterna

För att förstå årets avtalsrörelse mellan Sveriges Byggindustrier och Byggnads så här långt, hjälper det att läsa på hur det argumenterades på Byggnads kongress för tio år sedan, 2002.

Publicerad: 22 Februari 2012, 13:33


Då konstaterade Byggnads avtalssekreterare Gunnar Ericson att byggnadsarbetare hade tappat sitt lönemässigt mycket stora övertag i jämförelse industriarbetare.

2002 tjänade Byggnads medlemmar i snitt tio procent mer än IF Metalls. Slutsatsen av Byggnads kongress 2002 var att avståndet måste öka till åtminstone 25 procent. Att uppnå rekordårens löneskillnad på 50 procent bedömdes inte som realistiskt, menade kongressen, samtidigt som man inte skulle glömma den särställning bygglönerna en gång haft.

I dag är löneskillnaden fortfarande tio procent.

I tidskriften Lag och Avtal kommenterar Byggnads nuvarande avtalssekreterare Torbjörn Johansson att ”arbetsgivarna vill inte diskutera någonting med oss. De rapar bara industriavtal hela tiden”.

Och så är det nog.

Från byggföretagens sida har det varit en dröm i över 15 år att relationerna till motparterna inom byggsektorn skulle kunna nå den sorts konsensus i bedömningen av samhällsekonomin, lönebildningen och den egna industrins, det egna företagets förmåga att konkurrera – som just det – det för Byggnads och elektrikerna så förhatliga industriavtalet.

Skillnaden mellan byggsektorns förhållningsätt till principerna bakom industriavtalet och byggs konfliktdrivna lönebildning är stor.

För dagen gäller tydligen uppfattningen att byggsektorn fortfarande är en skyddad hemmamarknad och att det därför alltid går att baka in höga löneökningar i priset man tar ut av kunderna.

Den slutna marknadens kunder har ju inget val.

Medlingen efter förra konflikten och den därpå följande årslånga upptakten till det nya byggavtalet härom året, innebar dock att BI och Byggnads gemensamt ställde sig bakom en annorlunda beskrivning.

Att den utländska konkurrensen är här är lätt för var och en att se. På de stora infraprojekten talas det oftast ett dussintal språk av de anställda. Vi har sett tyska och österrikiska storföretag ta stora marknadsandelar inom anläggningsbyggandet.
På hussidan ser det fortfarande annorlunda ut när det gäller vilka som får de stora kontrakten och vilka som organiseras som underentreprenörer. Men alternativen till att arbeta med svenska fackligt organiserade anställda är redan stort – och växer snabbt år från år.

Det var om detta som medlarnas skrivningar handlade om efter förra konflikten.

Ska det svenska kollektivavtalssystemet alls stå sig i konkurrensen med alternativa sätt att organisera de stora byggprojekten så måste de svenska kollektivavtalen bli mer attraktiva och erbjuda företagen fördelar. Svenska som utländska.

Att Byggnads och elektrikerna denna avtalsrörelse känner sig starkt förankrade i den högsta LO-sfären i sina lönekrav, avsevärt över industriavtalets så kallade märke, får nog tolkas mot bakgrund av socialdemokraternas politiska ledarskapsproblem till helt nyligen.

Med en ny statsministerkandidat som minst sagt har industriavtalet i blodet kommer nog partiets interna ekonomiska debatt att utveckla sig i en annan riktning än hittills.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.