Branschen vet inte hur avfallet ska tas omhand

Enligt en studie som Sveriges Byggindustrier och Naturvårdsverket presenterade vid ett liknande seminarium förra hösten framkom att endast 10 procent av i byggnadsisoleringen med CFC hanteras korrekt vid rivning. För rörisolering var siffran 0-procent. CFC är en förkortning för klorflourkarboner, även kallade freoner, som tidigare användes vid tillverkning av isoleringsmaterial.

Läs mer: Gammal byggisolering tickande miljöbomb.

CFC är en förkortning för klorflourkarboner, även kallade freoner, som tidigare användes vid tillverkning av isoleringsmaterial. CFC påverkar vårt ozonskikt och den globala uppvärmningen och avfall som innehåller CFC är klassat som farligt avfall.

Bristfällig inventering

En delförklaring till att en så försvinnande liten andel av detta isoleringsmaterial tas omhand korrekt vid rivning är att inventeringen som föregår rivning ofta är bristfällig.

Sedan dess har det skett vissa förbättringar enligt Marianne Hedberg, miljöexpert på Sveriges Byggindustrier.

– Det har börjat komma in identifierat material – till exempel äldre isolering med CFC och CFC-blåst polyuretanisolering – till anläggningar för slutbehandling, säger hon.

Hon anser fortfarande att den största boven i detta sammanhang är okunskap.

– Brister finns fortfarande i hela kedjan. Vi måste bli bättre på att identifiera materialet i god tid så att korrekt hantering vid rivning kan beställas av fastighetsägaren, utifrån en inventering av tillräcklig kvalitet, och utföras av rivaren som sedan skickar vidare materialet till korrekt slutbehandling, säger Marianne Hedberg.

Kunniga tillsynsmyndigheter behövs

För att branschen ska komma till rätta med bristerna i hanteringen krävs att inventeringar görs av kunniga och erfarna inventerare, anser hon.

– Man måste ha kunskap om var denna typ av material kan förekomma så att det identifieras, mängduppskattas och tydligt anges hur materialet ska hanteras vid rivning och destruering. Sedan kan rivningsfirman ge korrekt anbud på omhändertagande. Efter rivningen krävs att det finns tillräcklig kapacitet för att ta hand om materialet korrekt.  Det behövs också bättre uppföljning av farligt avfall generellt och kunniga tillsynsmyndigheter som både kan ställa tydliga krav och ge vägledning, säger Marianne Hedberg.

Alla i kedjan har ett ansvar

Hon tycker att det är fel att ”hänga ut” en enskild part i branschen som ansvarig för att detta miljöfarliga material i dag inte tas om hand på rätt sätt. Alla aktörer har ett ansvar att reagera på misstänkta problem och föra en dialog kring vad som ska göras.

– Fastighetsägaren har ansvar för att identifiera miljö- och hälsofarliga ämnen och se till att de hanteras korrekt vid rivning och renovering. Inventeraren har ansvar för att tydligt redovisa alla sådana ämnen i en fastighet som undersöks. Rivaren har ansvar för att hantera allt material korrekt och reagera om något oförutsett påträffas under arbetets gång. Byggentreprenören har samma ansvar vid ombyggnationer när oförutsedda material kan påträffas, säger Marianne Hedberg.

Hon hoppas att seminariet den 8 november kan bli en startpunkt för bättre kommunikation i hela kedjan med avseende på avfallshanteringen vid rivningar.

– Genom samarbete i hela kedjan kan vi åstadkomma en tydlig minskning av utsläppta växthusgaser och ozonförstörande ämnen. Det kräver dialog och tydliga förutsättningar, säger Marianne Hedberg.