Så ska det byggas billigt

Bostäder som människor har råd att bo i är inte bara viktigt för bostadssökande själva, en fungerande bostadsmarknad är lika viktig för samhället i stort. God tillväxt bygger på att matchningen mellan arbetsgivare och jobbsökande fungerar och att människor kan flytta till jobben.

Utgångspunkten rapporten ”Bygg mer för fler” till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, av KTH-professorerna Thomas Karlbro och Hans Lind är att många hushåll har svårt att hitta bostad på marknaden.

Rapporten fokuserar på grundläggande frågor som påverkar bostadsbyggandet som rollfördelningen mellan stat och kommun och statliga styrmedel för att skapa förutsättningar för kommunernas bostadsförsörjning.

Nyligen presenterade de sina slutsatser på ett seminarium i Örebro.

Till största delen koncentrerar sig Thomas Karlbro och Hans Lind på vad de kallar utbudssidan, det vill säga hur mycket och vad som byggs och hur utbudet, byggandet, styrs av ett samspel mellan staten, kommunerna och de byggherrar, privata och offentliga, som förverkligar bostadsprojekten under marknadsmässiga former.

Olika förutsättningar

Det är staten som ger de grundläggande bestämmelserna för byggandet genom lagar och administrativa och ekonomiska styrmedel. Kommunerna i sin tur ger förutsättningar genom detaljplaner och bygglov, markfrågor, men även ansvaret för infrastruktur som gator, vatten och avlopp liksom för skolor och daghem.

Rapporten identifierar fyra olika typer av kommuner när det gäller förutsättningar att bygga nya bostäder som också öppnar för bostäder till människor med låga inkomster.

Den första typen av kommun har full pott när det gäller förutsättningar för bostadsbyggande i form av stark marknad, ledig mark, stark ekonomi och en politisk vilja. Men det som byggs och kommer ut på marknaden är dyrt.

Här är den centrala frågan hur en sådan kommun kan motiveras att bygga bostäder i billigare segment.

Kommuner av typ två har god efterfrågan men bygger lite. Det kan bero på markbrist eller på att ökat byggande påverkar kommunens ekonomi negativt eller att den politiska viljan saknas. Olika hinder kräver olika insatser för ökat byggande. Det kan handla om ändrade regler, dispensmöjligheter, ekonomiskt stöd eller att kommunen administrativt åläggs att bygga mer.

Den tredje kommuntypen har mark och vill bygga men är osäker inför de ekonomiska konsekvenserna. Där kan ekonomiska garantier från staten hjälpa.

Den fjärde typen av kommun kännetecknas av att ett överskott av bostäder använts till bostadsbrist. Här bör de statliga insatserna riktas mot att göra det mindre riskfyllt och mer ekonomiskt fördelaktigt att hyra ut det befintligt ägda bostadsbeståndet, argumenterar rapporten.

Mot bakgrund av kommunernas olika förutsättningar att skapa fler bostäder till den växande befolkningen ger rapporten sex huvudförslag:

￭ Bostadsbrist är mång-dimensionellt. Utveckla mätmetoder att följa hur olika grupper har möjligheter att hitta bostad.
￭  Kräv av kommunerna att planerar för socialt hållbar bostadsförsörjning. Planen ska innehålla såväl mål som medel.
￭ Öka kommunernas möjligheter att styra målgrupper – exempelvis hushåll med låga inkomster –  för nya projekt. Kommunerna kan behöva styra upplåtelseformerna inom projektområden eller att kräva att det byggs vissa andelar i bostadsbeståndet som blir billigare att bo i.
￭ Öka dispensmöjligheterna för projekt riktade mot hushåll med låga inkomster även om det går ut över tidigare skyddsvärda områden.
￭ Utveckla stadsmiljöavtalen till att bli bostadsförsörjningsavtal. Ett socialt bostadsprogram kan då kräva ekonomiskt stöd för infrastruktur och skolor eller till markköp.
￭ Utveckla garantisystemen.

Staffan Åkerlund